Tidigare idag när jag satt i bilen och lyssnade på radio så började de spela en låt som jag har lyssnat på hur många gånger som helst. Låten jag pratar om är Linnea Henrikssons "Jag Är Lyckligare Nu". När jag satt där i bilen, mitt på en parkering i kvällsmörkret, började jag tänka på i somras. 

 

Den 3 augusti 00.00, stod jag i publikhavet och trängdes bland folket i väntan på alla våran Linnea skulle komma upp och uppträda. Jag minns hur jag mådde vid det läget. Hur mycket jag inbillade mig att jag verkligen var "lyckligare nu". Fast egentligen var det inte så. Jag var en tonårspojke som hade tappat sig själv. Kunde inte lita på någon alls och hade en självkänsla som låg på 0. Blivit sårad och besviken. Vakat många nätter och förhandlat med mig själv. 

 

Jag behövde känna, jag behövde tänka. Men det fanns ingen ork till det. Jag orkade inte kriga mot de tankarna och känslorna att jag gjorde allt för att intala mig själv och få mig att tro att jag var "lyckligare nu". Istället var jag en pojke som mådde dåligt, grät, var sårad och tyckte att det mesta var hopplöst. Det kändes som att jag på riktigt inte hade någon som kände mig. Eller som jag kände och litade på.

 

Men just den timmen då konserten höll rum. I folkvimlet lyssnandes på Linnea Henrikssons fantastiska låtar som berör mig på ett sätt som inte går att sätta finger på, ett sätt som går rakt in i hjärtat, var jag så förbannat jävla lycklig. 

 

Just då, var jag lyckligare nu. (Och att få ett sms där det står att "jag hade velat hålla din hand under Linnea", fick mig att le hela natten lång)