Idag lever vi i ett väldigt utseendefixerat samhälle där mycket handlar om kroppar och vikt. Jag började tänka på en sak idag när vi hade idrottslektion. Läraren frågade om vi trodde att många hade en bra hälsa, fysiskt och psykiskt. Jag hörde i princip bara folk som svarade ja. Jag svarade ingenting för jag hade fullt upp med att tänka på vad jag själv trodde. Jag tror att det är många idag som har PSYKISK OHÄLSA. Det är många som går runt och mår dåligt över sina kroppar - och det är ju klart det, när det inte kan gå en dag utan att man missar någon löpsedel där det står hur man ska banta på bästa sätt, hur man ska få "drömkroppen" och sträva efter idealet. Men vad är drömkroppen och varför strävar vi efter att uppnå ett ideal som samhället har byggt upp? Vi ser ju alla olika ut och har olika kroppar!! 

 

Kan vi börja med att konstatera att för att få sin "drömkropp" måste man lära sig att TYCKA OM SIN KROPP. Jag kan må precis lika dåligt för min kropp med magrutor som utan. Det handlar inte om det tror jag. Absolut, vill man ha magrutor och sedan lyckas träna sig till det så kan man nog känna sig stolt - men jag tror fortfarande att man kan må dåligt över sin kropp. 

 

Hälsa är så mycket mer än att bara träna och äta bra. Hälsa för mig är dels det, men också att MÅ BRA, känna sig trygg i sin kropp och tycka om den, vara glad. Det är PSYKISK hälsa, enligt mig. Jag är inte alls förvånad över att folk mår dåligt över sig själva och deras utseende, men det är ju mycket mer som kan påverka ens psykiska hälsa. Det behöver ju inte innebära att man mår dåligt över sig själv, utan det kan ju finnas andra aneldningar också. Jag tror att din psykiska hälsa påverkas POSITIVT om du har en bra FYSISK HÄLSA.

 

Det är bantningstips och vikthets hit och dit. I sociala medier, bloggar, löpsedlar, tidningar, TV och radio. Två saker som orsakar komplex hos folk. Jag har komplex (!), precis som otroligt många andra. Jag har däremot inte komplex för att jag känner att jag måste gå upp/ner i vikt, skaffa muskler osv. Det är inte det som är problemet.

 

Jag tror nog inte att jag har skrivit om mina komplex förut (?), kan hända att jag nämnt det någon gång till någon, men de har inte tagit det seriöst. Vilket är tråkigt, tycker jag. Hur som helst. Jag har komplex för mina kinder. För somliga kanske det inte är en big deal, men för mig så är det jobbigt. Jag har ofta lite rödflammiga och torra kinder. Det börjar bli bättre, vilket jag är JÄTTEGLAD för. Jag använder ansiktsvatten, någon ansiktskräm som tar bort smuts som sedan sköljs ur och två krämer som jag använder på morgon och kväll. Det ger resultat, men det tar tid. Det är typ därför jag inte alls gillar att vara med på bild. Jag känner mig obekväm. Jag är rätt så nöjd med hur jag ser ut annars, men det är just mina kinder som jag helst av allt vill dölja. Jag har många gånger fått höra att det kan se lite roligt ut när jag har halsduk, för jag har den liksom liiite för högt upp. Och anledningen till det är ju för att jag vill dölja kinderna. För det påverkar mig på ett dåligt sätt och jag mår en smula bättre av att dölja dem, så då gör jag det. Tycker även att vi kan konstatera att komplex kan både killar och tjejer ha. Vi är MÄNSKLIGA, vi KÄNNER och PÅVERKAS.

 

Samtidigt så tänker jag så här. Hur mycket ska man lyssna på allt som sägs på TV, radio och i tidningar? Alltså det är så mycket forskningar som påpekar åt olika håll gällande samma sak att det bara bli så tramsigt? Nu tar vi bara ett exempel. Ena dagen kan det visas på TV att man ska äta MYCKET BRÖD per dag, och dagen efter påstår någon att man ska skippa det helt och hållet för att det inte är bra? Eller att läsk får en att må dåligt och veckan efter påstås det något helt annat?  OCH DET SKAPAR JU ÅNGEST HOS FOLK. Ibland undrar man ju på riktigt om de inte har något att göra istället för att svamla på? Citerar min pappa framför TV:n när det är någon forskare som börjar påpeka något: "Vad är det för svammel nu då?". För det är ju det, i väldigt många fall. Absolut finns det SERIÖSA forskningar också. 

 

Jag har på sistone börjat vända lite på det hela. Jag är otroligt glad över att mina kinder SAKTA MEN SÄKERT slutar vara så rödflammande. Men det tar ju tid - och jag mår ofta dåligt över dem. Och det blir inte bättre av kommentarer, det är det värsta som finns. Folk som påpekar att man "blev lite röd" eller är röd. Jag vet det själv, tro mig. Är fullt medveten om det, brukar bara försöka tänka på annat för om jag skulle gå omrking och tänka på att jag var röd om kinderna hela tiden skulle jag ju bli totalt galen. 

 

Så snälla, gör mig en tjänst. Tänk på vad ni slänger ut för kommentarer, tänk en gång extra. Snälla. Är det så himla viktigt att påpeka något om någon annan att du inte kan vara tyst istället? Säg något snällt istället och om du inte har något snällt att säga behöver du inte säga något alls. Jag har sett människor som är RÖDARE än mig och det har ändå fått mig att inse hur liten sak det egentligen är. Jag kanske inte ska klaga så mycket när jag ser att folk har det värre. Och egentligen, det är ju ett sådant litet problem om man tänker efter? Det är ju liksom BARA ETT PAR KINDER.