Idag lever vi i ett väldigt utseendefixerat samhälle där mycket handlar om kroppar och vikt. Jag började tänka på en sak idag när vi hade idrottslektion. Läraren frågade om vi trodde att många hade en bra hälsa, fysiskt och psykiskt. Jag hörde i princip bara folk som svarade ja. Jag svarade ingenting för jag hade fullt upp med att tänka på vad jag själv trodde. Jag tror att det är många idag som har PSYKISK OHÄLSA. Det är många som går runt och mår dåligt över sina kroppar - och det är ju klart det, när det inte kan gå en dag utan att man missar någon löpsedel där det står hur man ska banta på bästa sätt, hur man ska få "drömkroppen" och sträva efter idealet. Men vad är drömkroppen och varför strävar vi efter att uppnå ett ideal som samhället har byggt upp? Vi ser ju alla olika ut och har olika kroppar!! 

 

Kan vi börja med att konstatera att för att få sin "drömkropp" måste man lära sig att TYCKA OM SIN KROPP. Jag kan må precis lika dåligt för min kropp med magrutor som utan. Det handlar inte om det tror jag. Absolut, vill man ha magrutor och sedan lyckas träna sig till det så kan man nog känna sig stolt - men jag tror fortfarande att man kan må dåligt över sin kropp. 

 

Hälsa är så mycket mer än att bara träna och äta bra. Hälsa för mig är dels det, men också att MÅ BRA, känna sig trygg i sin kropp och tycka om den, vara glad. Det är PSYKISK hälsa, enligt mig. Jag är inte alls förvånad över att folk mår dåligt över sig själva och deras utseende, men det är ju mycket mer som kan påverka ens psykiska hälsa. Det behöver ju inte innebära att man mår dåligt över sig själv, utan det kan ju finnas andra aneldningar också. Jag tror att din psykiska hälsa påverkas POSITIVT om du har en bra FYSISK HÄLSA.

 

Det är bantningstips och vikthets hit och dit. I sociala medier, bloggar, löpsedlar, tidningar, TV och radio. Två saker som orsakar komplex hos folk. Jag har komplex (!), precis som otroligt många andra. Jag har däremot inte komplex för att jag känner att jag måste gå upp/ner i vikt, skaffa muskler osv. Det är inte det som är problemet.

 

Jag tror nog inte att jag har skrivit om mina komplex förut (?), kan hända att jag nämnt det någon gång till någon, men de har inte tagit det seriöst. Vilket är tråkigt, tycker jag. Hur som helst. Jag har komplex för mina kinder. För somliga kanske det inte är en big deal, men för mig så är det jobbigt. Jag har ofta lite rödflammiga och torra kinder. Det börjar bli bättre, vilket jag är JÄTTEGLAD för. Jag använder ansiktsvatten, någon ansiktskräm som tar bort smuts som sedan sköljs ur och två krämer som jag använder på morgon och kväll. Det ger resultat, men det tar tid. Det är typ därför jag inte alls gillar att vara med på bild. Jag känner mig obekväm. Jag är rätt så nöjd med hur jag ser ut annars, men det är just mina kinder som jag helst av allt vill dölja. Jag har många gånger fått höra att det kan se lite roligt ut när jag har halsduk, för jag har den liksom liiite för högt upp. Och anledningen till det är ju för att jag vill dölja kinderna. För det påverkar mig på ett dåligt sätt och jag mår en smula bättre av att dölja dem, så då gör jag det. Tycker även att vi kan konstatera att komplex kan både killar och tjejer ha. Vi är MÄNSKLIGA, vi KÄNNER och PÅVERKAS.

 

Samtidigt så tänker jag så här. Hur mycket ska man lyssna på allt som sägs på TV, radio och i tidningar? Alltså det är så mycket forskningar som påpekar åt olika håll gällande samma sak att det bara bli så tramsigt? Nu tar vi bara ett exempel. Ena dagen kan det visas på TV att man ska äta MYCKET BRÖD per dag, och dagen efter påstår någon att man ska skippa det helt och hållet för att det inte är bra? Eller att läsk får en att må dåligt och veckan efter påstås det något helt annat?  OCH DET SKAPAR JU ÅNGEST HOS FOLK. Ibland undrar man ju på riktigt om de inte har något att göra istället för att svamla på? Citerar min pappa framför TV:n när det är någon forskare som börjar påpeka något: "Vad är det för svammel nu då?". För det är ju det, i väldigt många fall. Absolut finns det SERIÖSA forskningar också. 

 

Jag har på sistone börjat vända lite på det hela. Jag är otroligt glad över att mina kinder SAKTA MEN SÄKERT slutar vara så rödflammande. Men det tar ju tid - och jag mår ofta dåligt över dem. Och det blir inte bättre av kommentarer, det är det värsta som finns. Folk som påpekar att man "blev lite röd" eller är röd. Jag vet det själv, tro mig. Är fullt medveten om det, brukar bara försöka tänka på annat för om jag skulle gå omrking och tänka på att jag var röd om kinderna hela tiden skulle jag ju bli totalt galen. 

 

Så snälla, gör mig en tjänst. Tänk på vad ni slänger ut för kommentarer, tänk en gång extra. Snälla. Är det så himla viktigt att påpeka något om någon annan att du inte kan vara tyst istället? Säg något snällt istället och om du inte har något snällt att säga behöver du inte säga något alls. Jag har sett människor som är RÖDARE än mig och det har ändå fått mig att inse hur liten sak det egentligen är. Jag kanske inte ska klaga så mycket när jag ser att folk har det värre. Och egentligen, det är ju ett sådant litet problem om man tänker efter? Det är ju liksom BARA ETT PAR KINDER. 

 

 

 

Hej.

 

Jag ska göra detta inlägg så kortfattat som möjligt. För det första så vill jag bara säga att anledningen till att det har ekat tomt här ett tag är för att jag har varit på semester nere i underbara huvudstaden. Men nu är jag hemma igen!

Nog om det. Nu är det så att jag tänkte skriva ett inlägg om mobbning, men för att kunna göra det så behöver jag DIN hjälp.

 

Hoppas så många som möjligt vill vara med och hjälpa till. Det uppskattas!

Det är inte lätt när ditt tonårshjärta brister då favoritbandet lägger ned. Det är inte lätt när någon sårar och sviker dig. Det är inte lätt när du behöver dölja att du mår dåligt för att slippa få frågor. Det är inte lätt när du inte orkar känna.  Det är inte lätt när det enda du vill göra är att ensam hoppa på en buss vart som helst, lyssna på musik och bara gråta tills det inte finns några tårar kvar. Det är inte lätt när ingen förstår en och den enda som gör det är musiken du har i dina lurar, sittandes på bussen gråtandes.

 

And I know we were both too young
Way back when we had our thing
And you're not the one that I think of
Every time that the telephone rings

And I know that what we had
Would not be called love by the ones who know
And I know it's been many years
And a hundred love-affairs ago

I know all that so well
But I also do know this:
Calleth you, cometh I
And that's just how it is
And how it's always been
It's where my reason stops
And something else comes in
I know it doesn't make sense, but still...
Calleth you, cometh I
-And that's how it is

And I know we became restrained
Every time we were among friends
And I know how it was last time
And how bitterly it always ends
And I know we were both too young
To know what real love would be like
And I know that our communication
Didn't always work out right

När du inte längre känner att du vill ha något av den kakan. Den duger inte för dig. Du behöver något annat för att må bra. Och du har insett det. Kanske tog det tid, men du insåg det efter ett tag. Du vill inte vara delaktig i något som har med drama att göra. För du har haft allt för mycket av det tidigare. Du vill hellre bara vara och ha roligt. Inte tänka så mycket, utan bara leva livet på ett improviserat sätt. Ta dagen som den kommer och göra det bästa av den.

 

Om du som läser det här känner dig nere, hopplös och att ingenting spelar någon roll längre. Lyssna på mig, det blir bättre. Sakta men säkert. Ljuset som du en gång sett väldigt långt bort i tunneln börjar närma sig, mot dig. När du har kommit ut ur den där perioden då det har varit som mest drama så ska jag vara ärlig och säga att jag tror att du är en annan person. Det blev jag, i alla fall. Inte en helt annan person, men gällande hur man ser på saker och ting. Du kanske ångrar mycket av det du har gjort när du väl tittar tillbaka på den tiden. Men man lär sig av sina misstag.

 

Idag ser jag på saker och ting på ett annat sätt. Det kanske låter väldigt konstigt att man ser på livet ur en annan synvinkel redan vid så här tidig ålder, men det är något som jag verkligen har gjort. Och det är något av det bästa som har hänt mig. Idag mår jag mycket bättre och jag har utvecklats och förändrats otroligt mycket som person tack vare min dramaperiod. Visst, jag har dåliga dagar precis som alla andra. Ibland vill jag bara lägga mig ner och gråta när jag tänker på en del saker. Jag vill bryta ihop och skrika. Det är okej att känna. Det är okej att ha dagar då du inte känner att något är värt längre.

 

Tidigare idag när jag satt i bilen och lyssnade på radio så började de spela en låt som jag har lyssnat på hur många gånger som helst. Låten jag pratar om är Linnea Henrikssons "Jag Är Lyckligare Nu". När jag satt där i bilen, mitt på en parkering i kvällsmörkret, började jag tänka på i somras. 

 

Den 3 augusti 00.00, stod jag i publikhavet och trängdes bland folket i väntan på alla våran Linnea skulle komma upp och uppträda. Jag minns hur jag mådde vid det läget. Hur mycket jag inbillade mig att jag verkligen var "lyckligare nu". Fast egentligen var det inte så. Jag var en tonårspojke som hade tappat sig själv. Kunde inte lita på någon alls och hade en självkänsla som låg på 0. Blivit sårad och besviken. Vakat många nätter och förhandlat med mig själv. 

 

Jag behövde känna, jag behövde tänka. Men det fanns ingen ork till det. Jag orkade inte kriga mot de tankarna och känslorna att jag gjorde allt för att intala mig själv och få mig att tro att jag var "lyckligare nu". Istället var jag en pojke som mådde dåligt, grät, var sårad och tyckte att det mesta var hopplöst. Det kändes som att jag på riktigt inte hade någon som kände mig. Eller som jag kände och litade på.

 

Men just den timmen då konserten höll rum. I folkvimlet lyssnandes på Linnea Henrikssons fantastiska låtar som berör mig på ett sätt som inte går att sätta finger på, ett sätt som går rakt in i hjärtat, var jag så förbannat jävla lycklig. 

 

Just då, var jag lyckligare nu. (Och att få ett sms där det står att "jag hade velat hålla din hand under Linnea", fick mig att le hela natten lång)

- Stress

- Prov.

- Höstmörker och regn. Förstår inte ni som hellre vill ha regn än lite snö? Blir ju ljusare utomhus med snö..

- När man är så otroligt trött, men måste ta sig upp ur sängen för att gå till skolan.

- Mina hörlurar är borta, kan alltså inte lyssna på musik förutom hemma. Sjukt jobbigt!

+ Det är helg!!

+ Jag åker till Stockholm om 10 dagar.

+ Jag får höstlov nästa fredag.

+ När man bara känner sig sådär allmänt glad och lycklig.

+ När man trivs med sig själv och den man är.

+ När man får sova ut.

+ Låtar som man kan relatera till. 

+ Hanapee. Kan man annat än ÄLSKA människan?!?!?!?!?!?!

+ Sandra Beijer. Så fin, skriver så otroligt bra och har en grym blogg.

 

 

 

Jag är bra. Jag duger. Så många gånger som jag har intalat mig själv det under det senaste året går inte ens att räkna på båda händerna. Du ska inte ens behöva intala dig det, du ska veta det och känna det. Det är egentligen en självklarhet, men jag är inte mer än mänsklig och hamnade på villovägar. 

 

Så många gånger jag har hyperventilerat. Gråtit. Skrikit fuck you åt hela jävla världen. Känt mig hopplös. Skulle inte livet vara mer än så här? Det kändes som att det inte fanns något liv i den här hålan, varje dag såg likadan ut. Allt var likadant, människorna var precis som de alltid varit. När ska det hända något nytt? När ska jag sluta känna att det inte ens är värt att gå upp på morgonen? 

 

Och varför kände jag inte mig själv längre? Det var så mycket tankar som snurrade runt i mitt huvud att jag inte kunde koncentrera mig på något annat. Jag föll, jag klättrade upp. Repeterade, repeterade och repeterade. Igen, igen och igen. Tills en dag, då det kändes annorlunda. Jag kände det direkt då jag vaknade. Nu var det på väg åt rätt håll.

 

Efter det blev allting bara bättre och bättre. Kanske var det just det här som fick mig att ändra vissa saker? Min syn på saker och ting är inte densamma som för några månader sedan. Jag lärde mig att se på vardagen, skolan, livet och vännerna på ett helt annat sätt. Något som var väldigt nyttigt för mig.

 

Och inte bara det. Jag insåg att jag är för bra för att ha dessa nedvärderande tankar om mig själv. Jag är helt fucking jävla awesome. Ingen ska komma och säga till mig att jag inte duger eller är bra som jag är. Ingen. Ingen ska få mig att känna det. Aldrig någonsin. Aldrig.